Jag e så trött på de här, på allt, nästan!! Har ingen ork lr lust att göra någonting. Vad jag än gör så känns de meningslöst, för vad jag än gör så dyker de alltid upp något nytt lr någon som sätter käpparna i hjulet!

Nu när jag samlat krafter och sökt nytt jobb, ska på intervju i morgon, så självklart försvann den lilla stund av glädje och luften går ur mej IGEN!!

Jag umgås inte med min mamma, för att jag själv valt de, jag vill inte umgås med henne helt enkelt!! Vi har aldrig kommit överens och har väldigt olika åsikter om nästan allt. Tycker och tänker man inte som henne så e man dum i huvudet, lr om man inte gör som hon säger, på hennes sätt, när hon vill. Höjer hon rösten så spelar de ingen roll men höjer någon annan rösten lr säger emot då blir de ett jävla liv. Både jag och min lillebror har lärt oss att de bästa e att bara säga jaja å gå därifrån, svälja allt hon säger. Jag har däremot fått nog, de finns gränser!!

När jag sa upp kontakten med henne så hoppas man på lugn och ro, att man ska slippa hennes krav, utbrott, åsikter osv.

Jag har under en tid försökt årdna upp lr börja årdna upp i mitt liv, hon vet precis allt som jag gått igenom, hon vet hur jobbigt jag har haft de. Så nu när jag för första gången på väldigt väldigt länge kände att äntligen kanske jag får en chans att börja om helt och hållet, på nytt och försöka bygga upp nya mål och nya drömmar så får jag ett telefonsamtal, från polisen!

MIN MAMMA HAR POLISANMÄLT MEJ FÖR STÖLD!!

Jag ska tydligen på förhör angående en smyckes stöld hos henne??!!

A va ska man säga?? Typiskt min mamma, hon tål inte att jag vägrar umgås med henne, men att anmäla mej?? Va ska de vara bra för?? Tror hon att jag vill umgås med henne mer efter detta??

Jag tror inte hon har tänkt sej för, jag menar hon e absolut inte fri från synd om man säger så... Jag är så trött på att vara alla till lags å hela tiden hålla god min, när de e jag som får skit i slutändan ändå.. utan anledning. Kanske e man för snäll? Jag håller mina löften jag är rak och ärlig eftersom jag tror att man vinner på de i slutändan?! För min del har de ju visat sej gång på gång att de som ljuger och går bakom ryggen kommer längst, och jag ett steg tillbaka.

Jag är alltför godtrogen och vill inte tro illa om folk, jag förlåter allt för lätt och tror att människor kan förändras, men de har jag fått bevisat för mej många gånger nu att ja har haft fel där oxå...

Visst e de sjukt att man kan sakna en människa som har gjort en så illa??! Visst e de sjukt att ju längre tiden går så lyckas man förtränga allt de negativa och man lyckas sakna allt de positiva ni delat tillsammans.... Den ena händelsen avlöser som vanligt alltid den andra, då menar jag inget positivt! De får mej att sakna dej ännu mer, vill bara få skrika och gråta, med dej, jag vill att du håller om mej och säger att allt kommer bli bra....