Jag e så trött på de här, på allt, nästan!! Har ingen ork lr lust att göra någonting. Vad jag än gör så känns de meningslöst, för vad jag än gör så dyker de alltid upp något nytt lr någon som sätter käpparna i hjulet!

Nu när jag samlat krafter och sökt nytt jobb, ska på intervju i morgon, så självklart försvann den lilla stund av glädje och luften går ur mej IGEN!!

Jag umgås inte med min mamma, för att jag själv valt de, jag vill inte umgås med henne helt enkelt!! Vi har aldrig kommit överens och har väldigt olika åsikter om nästan allt. Tycker och tänker man inte som henne så e man dum i huvudet, lr om man inte gör som hon säger, på hennes sätt, när hon vill. Höjer hon rösten så spelar de ingen roll men höjer någon annan rösten lr säger emot då blir de ett jävla liv. Både jag och min lillebror har lärt oss att de bästa e att bara säga jaja å gå därifrån, svälja allt hon säger. Jag har däremot fått nog, de finns gränser!!

När jag sa upp kontakten med henne så hoppas man på lugn och ro, att man ska slippa hennes krav, utbrott, åsikter osv.

Jag har under en tid försökt årdna upp lr börja årdna upp i mitt liv, hon vet precis allt som jag gått igenom, hon vet hur jobbigt jag har haft de. Så nu när jag för första gången på väldigt väldigt länge kände att äntligen kanske jag får en chans att börja om helt och hållet, på nytt och försöka bygga upp nya mål och nya drömmar så får jag ett telefonsamtal, från polisen!

MIN MAMMA HAR POLISANMÄLT MEJ FÖR STÖLD!!

Jag ska tydligen på förhör angående en smyckes stöld hos henne??!!

A va ska man säga?? Typiskt min mamma, hon tål inte att jag vägrar umgås med henne, men att anmäla mej?? Va ska de vara bra för?? Tror hon att jag vill umgås med henne mer efter detta??

Jag tror inte hon har tänkt sej för, jag menar hon e absolut inte fri från synd om man säger så... Jag är så trött på att vara alla till lags å hela tiden hålla god min, när de e jag som får skit i slutändan ändå.. utan anledning. Kanske e man för snäll? Jag håller mina löften jag är rak och ärlig eftersom jag tror att man vinner på de i slutändan?! För min del har de ju visat sej gång på gång att de som ljuger och går bakom ryggen kommer längst, och jag ett steg tillbaka.

Jag är alltför godtrogen och vill inte tro illa om folk, jag förlåter allt för lätt och tror att människor kan förändras, men de har jag fått bevisat för mej många gånger nu att ja har haft fel där oxå...

Visst e de sjukt att man kan sakna en människa som har gjort en så illa??! Visst e de sjukt att ju längre tiden går så lyckas man förtränga allt de negativa och man lyckas sakna allt de positiva ni delat tillsammans.... Den ena händelsen avlöser som vanligt alltid den andra, då menar jag inget positivt! De får mej att sakna dej ännu mer, vill bara få skrika och gråta, med dej, jag vill att du håller om mej och säger att allt kommer bli bra....

Detta e en undersökning från aftonbladet, Kommentera gärna vart ni anser gränsen för otrohet går för er?!

Vart ska man börja? De e så otroligt mycke jag vill få ur mej. Så mycke frågor utan svar.  Men för att komma igång kan jag berätta lite om mej själv.

Jag har alltid varit en väldigt framåt, positiv och glad tjej, med många och stora drömmar om framtiden. Vad jag än har gjort så har jag gått in för de till 100% och sattsat på de jag tror på, kreativ med mycke nya ideer hela tiden. Väldigt social och vill gärna stå i centrum med mycke människor runt mej hela tiden. Fast nu pratar jag om den jag en gång va, hon finns inte längre, de känns som att beskriva någon annan.

Jag har blivit tillbakadragen, håller mej gärna för mej själv, på så sätt riskerar jag inte att bli besviken lr sviken igen. Jag har stängt av alla känslor, jag släpper inte in någon på livet igen. Jag har 2 fantastiska underbara hundar som betyder allt för mej. Utan dom hade jag nog inte stått här idag, då hade jag gett upp för länge sen. Jag skulle aldrig visa utåt hur jag mår, jag skulle häller aldrig berätta lr säga till någon hur jag faktiskt mår. Jag litar inte på någon, de som betytt mest i mitt liv har visat sej vara de största svikarna.

Ingen kontakt med mina föräldrar, mamma, a hon e som hon e, falsk och full av skit, nya killar under hela min uppväxt. Tills hon träffa en kille, gifte sej å man kunde ju tro att de va en dröm, han älska mej och min lillebror. Men de fick ett tragiskt slut när han annandag jul krocka med en lastbil och dog. De tog inte lång tid innan hon träffar en ny man, en dansk. då va jag i 13års åldern å i början förstod ja inte ett skit av de han sa så jag höll mej så långt borta från honom som möjligt. Men danskan satte sej mer och mer, han flytta in hos oss å han blev som en far till mej. De varade ca 4år innan han börja misshandla mamma och jag fick bevittna detta. De sluta med att han hamna i fängelse. Men mamma hitta då en ny efter ett tag, han va medlem i ett känt mcgäng, även de tog slut å de har fortsatt me nya fram å tillbaka. Kommer att komma tillbaka till detta senare vill bara dra den korta versionen.

Min pappa har jag knappt umgåtts me förrän jag blev 18år gammal och starta min egna restaurang, som han senare blåste mej på, så nu sitter jag här utan restaurangen som jag fick ge upp och med en stor skuld, betalningsanmärkningar osv. Har idag ingen kontakt med honom, då han inte vågar stå upp för de han gjort.

Jag va rätt så vild under högstadietiden, de va fester och party me mycke sprit varje helg. Jag ångrar ingenting utan tvärt emot, jag skulle gärna göra om de. Moppetiden va nog den roligaste tiden i mitt liv. Men jag tröttna tillslut på allt drickande och träffa en kille som jag gått i samma klass me under alla år, en kille som inte alls va som alla andra. I "mitt" gäng ansågs han och hans vänner vara töntar, men jag blev totalt förälskad. Han va lugn och den sista som skulle såra mej, trodde jag. De visa sej att han skulle bli de största svinet av allihop. Har gett honom 10 år utav mitt liv, har gjort allt för honom, älskat honom över allt annat!

Men de kom in anabola i bilden, sen kom de in andra tjejer i bilden.

När min lillasyster,(på pappas sida, vi e halvsyskon) blev 13 gick hon igenom en jobbig fas i livet och flytta hem till mej och min sambo, hon bodde hos oss i ca 2 år. Gav henne allt man kan önska sej, ställde upp på ridtävlingar under helgerna, åkte utomlands och mycke annat. Vi hade underbar kontakt och va nära varann. Jag lita på min syster, jag lita på min sambo, vilket jag inte skulle gjort när de nu kommit fram att de haft ett förhållande bakom min rygg under 2 år, hon va 14år när de börja, e idag 18år. 

Nu när förhållandet e över mellan mej och honom så har de inte bara varit den enda gången jag kom på honom att vara otrogen utan de har skett med ca 50-100 olika tjejer bla min syster.

Jag kommer berätta mer i detalj i efterhand i bloggen.

Men detta är bara lite utav de som jag varit me om under min uppväxt, de här e bara 10% av de jag bär på,  lr av de som hänt.  

Den vanligaste frågan man lr som jag ställer mej själv e vad är de som e fel på mej?? Varför händer allt detta mej?? När tar de slut?? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?? Varför??

Hela min värld har rasat samman, mina drömmar om framtiden e borta, jag har ingen livsglädje kvar. Jag ser ingen framtid längre, ser ingen mening med någontig längre......

De kan dölja sej mycke bakom ett leende...

I min jakt på att finna svar sitter jag ofta och söker på orsaker till varför?!  Detta ska tydligen vara de vanligaste orsakerna...

Det finns många olika skäl till att någon är otrogen.

Bekräftelse

Många vill har bekräftelse. Det nuvarnade förhållandet har kanske blivit slentrianmässigt och därför söker personen sig någon annanstans för att få bekräftelse.

Hämnd

Om ena partnern själv varit kan den andra hämnas genom att också vara det.

Förälskelse

En i paret kanske blir förälskad i någon annan person och är otrogen av det skälet.

Ett enkelt sätt att avsluta ett gammalt förhållande

Kanske har det nuvarande förhållandet blivit allt sämre men personen vågar inte avsluta det. Att vara otrogen kan i vissa fall vara ett sätt att "tvinga" sig själv ur ett förhållande. För andra kanske det istället handlar om att de är rädda för att leva ensamma och inte vill avsluta en relation innan de ordnat en ny.

Spänning

Vissa personer kan tycka att det är spännande att vara otrogna. Något annorlunda och nytt i vardagen.

Alkohol

Många gånger sker otrohet under påverkan av alkohol. Alkoholen försämrar omdömet och kan göra det svårare att säga nej.

Kärlek- eller sexmissbruk

Personer kan lida av sex eller kärleksmissbruk och därför tvångsmässigt söka efter nya sexpartner oavsett de har ett förhållande eller inte.

-Ett vanligt tecken på otrohet är att din partner plötsligt har en mycket hög mobilräkning utan att kunna förklara varför.

-Ett annat vanligt tecken på otrohet är att din partner växlar mellan att ömsom dra sig undan och ömsom vara ovanligt kärleksfull och närvarande.

-Om din partner verkar glad men har hela tiden tankarna på annat håll kan också det vara ett tecken på otrohet.

-Kanske din partner har skaffat sig ett nytt fritidsintresse som tar upp allt mer tid som du dessutom inte får följa med på. Detta kan också vara ett tecken.

-Flera tecken på otrohet kan vara om din partner drar sig undan och skickar sms utan att kunna uppge vem de är till.

-Tecken kan också vara om din partner plötsligt har börjat bry sig mer om hur han/hon ser ut och har börjat göra sig finare än vanligt när han/hon ensam ska gå bort.

-Ett tecken kan vara att din partner arbetar mer övertid än vanligt.

-Ytterligare ett tecken är om din partner ljuger om var han/hon varit eller ger osammanhängande förklaringar som inte går ihop.

-Din partner stannar ofta uppe vid datorn efter du gått och lagt dig och mailar okända personer är ett vanligt tecken på otrohet.

-Ett sista vanligt tecken på otrohet är om det har börjat ringa någon som lägger på när du svarar och din partner har även börjat gå undan för att svara när det ringer.